# 92 It was awesome

Ett skämtsamt anslag fungerar bara om personerna bakom det hela vet vad de egentligen borde hålla på med. Ett bra exempel är bandet Moustache of insanity, som skriver tweepop om 80-talsaction och Donkey Kong på en gitarr och med ett dumsimpelt trumkomp.

Genren actionfilmshyllningar består i praktiken av… två låtar: We need more awesome och Die Hard. Den sistnämnda klarar sig på att hylla John McClane, annars är det machorock av sämsta slag.

Som bekant är 80-talet decenniet när actionhjältarna åkte till Göteborg för att få inspiration, och fienden antingen var kommunister eller sydamerikanska drogbaroner – och ibland bådadera. Gråskalor var ett sovjetiskt påfund, och kvinnor fanns bara där i syfte att räddas eller agera rädd sidekick.

En simpel tid, väl cementerad i amerikansk konservatisms värsta avarter. Undantag fanns, kanske främst i formen av Sigourney Weaver i Aliens (uppföljaren till Alien, duh), som i sällskap med åtminstone en till hjältinna visade att kvinnor kunde sparka minst lika mycket arsle som Stallone, om inte mer.

I slutändan tar inte filmerna sig själva på särskilt stort allvar – knappt ens när undergången nalkas som i Terminator 2. Den tredje Rambofilmen (där han chillar och spränger saker i sällskap med talibaner) skänker John en sidekick; och efter att Arnold varit skurk i den första Terminator-rullen gjorde han i princip bara halvt oseriösa roller där “you should not drink and bake” kändes som en helt ok oneliner efter att ha fått en tårta kastad mot sig.

Dagens actionvåfflor tävlar snarast i att vara skitigast, mörkast och absolut inte visa actionsekvenserna ur mindre än sju vinklar. Klippen får aldrig vara mer än två sekunder långa, och samtidigt finns det två tendenser – som båda suger -, vilka kan illustreras med Alien vs. Predator och dess efterföljare. AvP fick en lägre åldersgräns, i syfte att öka profiten – med bortklippta svordomar och avsaknad av blod som följd. Visserligen är den helt ok, kanske en av 2000-talets bästa actionrullar (vilket säger mer om konkurrensen än något annat), men den är rätt tam – på helt fel sätt, vilket den rättmätigt kritiserades för. Efterföljaren gjorde tvärtom och slängde in så mycket blod och jävelskap som möjligt, bland annat barn som dör och gravida kvinnor på ett sjukhus som får besök av utomjordingar, och därpå istället för barn föder aliens. Hngngngnhnh. Filmen dras dessutom med tidernas kanske sämsta actionscener, där man i princip inte ser någonting – någonsin.

# 91 Noodles are the smell of denial and you will never grow up

Har läst en massa (nåja) Zygmunt Bauman på sistone. Främst tack vare det lokala bibliotekets usla utbud av vettig litteratur, men även på grund av en viss nyfikenhet. Den främsta poängen han lägger fram är att samhället inte längre kretsar kring produktion, utan snarare konsumtion. Även på arbetarklassens plan: man är inte utestängd på grund av arbetslöshet, utan tack vare ens oförmåga att konsumera.

Det känns ändå rätt fräscht, även om han har fel. Däremot finns det poänger i att kritisera konsumtionssamhället, främst på grund av dess vana att spotifiera, varufiera och i sinom tid förinta allt mänskligt liv på jorden. He he. Mer böcker, woo!

# 90 I took her love for granted

Det är lite kuken-i-ögat när 2011 visade sig bjuda på blott två bra låtar. 2012 började bra, och redan ett par timmar in hade Johan Hedberg släppt en låt som var bättre än båda två. Mats Kamp räddade ensamt kvar motiveringen att läsa serier. Film? Jag tittar inte på film släppt senare än True Lies. Det enda positiva med att vara född efter [valfri musikvåg, förslagsvis mitten-av-90-talets indie och svenskpunk) är att man kan upptäcka allting i efterhand, och slipper bli besviken när bra band släpper usla skivor.

Aja, Johan Hedberg vann.

SPARAR OCH KNULLAR/ALLT SOM VAR VACKERT/OCH SATSAR ALLT PÅ EN YTA MEN INGENTING INUTI/OCH DITT LEENDE SKITSNACK GÖR MIG INOMBORDS SKITLACK/MEN JAG BUGAR OCH BER OCH PRATAR PÅ SOM OM INGENTING HÄNT/MEN BÖRSERNA SKA FALLA OCH DRA NER SÅNA SOM DIG/ EN RÖD TSUNAMI UTAN LIVBOJ/SEN ÄR DET SLUT FÖR DIG/SVIN

Indiepop blir alltid bättre när det önskas livet ur folk.

# 89 En trappa ner

Det faktum att Gilles Deleuze, alldeles innan han dog, höll på att skriva en bok om Marx vittnar om en större trend. I kristendomens historia var det vanligt att människor som hade levt utsvävande liv återvände till kyrkans trygga famn på ålderdomen, för att kunna försonas med Gud. Något liknande händer idag med många anti-kommunistiska vänsteranhängare. I livets slutskede återvänder de till kommunismen som om de, efter ett liv i depraverad svekfullhet, inte vill dö utan att hinna försonas med den kommunistiska Idén. Precis som i de kristna parallellerna uttrycker dessa senkomna omvändelser ett och samma budskap: att vi har använt våra liv till att fåfängt göra uppror mot det som vi innerst inne hela tiden visste var sanningen. Så när en stor antikommunist som Kravtjenko i viss bemärkelse kan återvända till sin tro, måste vårt budskap idag vara: Var inte rädda, anslut er till oss, kom tillbaka! Ni har haft era antikommunistiska eskapader, och vi förlåter er för dem – men nu är det dags för allvar igen!

# 88 Alla är vi änglar och gud hör bön

Jag tänkte skriva något om att jag har årets punkperiod just nu, men låter istället att en lista över bra punklåtar år 2011 får duga (nostalgi kan ha grumlat omdömet):

Strebers – Blod, svett och tårar
Radioaktiva Räker – År efter år
Coca Carola – Bussresan
De lyckliga kompisarna – Gul skateboard
Charta 77 – Farbror Ronald
Skumdum – Svek
Randy – Little toulouse
Cosa Nostra – Amerika
Slutstation Tjernobyl – God läskeblask
Ohlson har semester prod. – Vi är på väg

Bonuspoäng om man laddat ner låtarna med Kazaa Lite eller DC ++. Annars duger piratbukter och Grooveshark.

# 87 Fire fire fire!

How i met your mother är allmänmysig sådär i allmänhet. Barney har slutat att vara ett rövhål på sistone, vilket delat fanskaran i två delar: de sura, och de glada. Som vanligt när det gäller förändringar, alltså. Skiljelinjen ligger alltså mellan sexister och dramafans. Näe, ba sk. Serien är i alla fall fortfarande den minst usla sitcomen att ladda ner, och är bitvis rätt indiesmart. I säsong 1 spelas Pavements Spit on a stranger i en sorglig sekvens kretsande kring Ted och Victoria. När Victoria återkommer i säsong sju och till sist dumpar Ted (igen) spelas en cover av just Pavements Spit on a stranger! Extremt snyggt, minst sagt.

Beavis & Butt-head är dessutom tillbaka, och lika roliga som alltid. Visserligen tycker jag det är kul bara de öppnar munnen, men det är fortfarande – i mitt tycke – den enda riktigt sevärda tecknade serien, numer. Visst har The Simpsons bättrat sig lite de senaste åren, det senaste avsnittet var till och med kul (!), och American Dad är stabilt halvkul sen tre år tillbaka, men med ständigt halvusla avsnitt av Family Guy och South Park blir man lite smygbitter. Gör om, gör rätt, skoja mer om 80-talsfilmer. Tack.

# 86 Less a lover, more a friend

Ok, så här är det. Extremt göttiga skivor att återupptäcka i december 2011:

Ludwig Bell – Jag har försökt förklara
Vapnet – Jag vet hur man väntar
Säkert! – båda!

Ludde B är lite ojämn och så, men Silvertejp är fortfarande en mesig dänga, och textraden “jag blev ju aldrig stor, en å sjuttifem i skor” är dvärgarnas revansch i popscenen. Vapnet bör man i och för sig alltid, alltid!, lyssna på med jämna mellanrum. Grejen är mest att duetten med Annika Norlin, Färjemansleden, är tillräckligt simpel för att spelas på gitarr, och samtidigt pissbra. Samma sak med Sanningsdan, på Säkert!:s första platta. Duetter är gött mos, och det blir ännu smarrigare när det är norrlänningar som håller i hatet. Det är fint: de är arga, men ändå söta.

The Bear Quartet har för övrigt gjort en låt på temat “bro zone”, vilket enligt 9gag (som är den enda internethumorsidan jag följer) är när en snubbe vill mer än tjejen, som i sin tur mest ser en bra vän – som bah e schysst. Rätt klyschigt och sexistiskt och så, men Bear Quartet gör det med sin kanske mest catchy låt. Less a lover, more a friend!

I kept the stone
That fell from your chest
When you told your boyfriend
What I thought was for the best

Norrläningar plus pop är alltid lika med episk briljans, bortom Håkans Göteborgsromantik eller Parker Lewis hipster-klasshat.

Å det övrigaste kan hälsas att jag aldrig haft så här mycket besökare per vecka sen jag slutade uppdatera här. Och fy fan vad jag tycker synd om alla lata studenter som hamnat här av misstag. Seriöst. Sorry, men använd engelska Wikipedia om ni vill veta saker om Walter Benjamin eller så. Google är fan f’d up.

# 85 It’s a rich mans world

Extremt smarriga ting just nu:

- SNES-spelet Terranigma; karaktärer som helt öppet rabblar upp Marx alienationsteori, fylla, kvasifilosofi och kvasireligiöst – helt briljant, alltså.

- Immortal Techniques nya låt Rich Mans World; ABBA-beat och en jänkare som rappar som han aldrig rappat förr. Flytet är en mördare.

- Stalin – mannen av fuckin’ stål. Vi behöver en, två, flera Stalin i dagens värld.

# 84 I’ve got your letters, you’ve got my songs

En viss bitterhet infann sig när jag insåg att jag missade att döpa inlägg 74 till # 74(7), för att peka på hur förbannat grymma kent bitvis är. Visst hände något efter Du & jag döden (eller rättare sagt The hjärta & smärta EP), där de blev ett helt ok band bland många andra, men innan dess var de helt osannolikt bra. Så det är klart att bitterheten är dubbel; inte bara missade jag chansen till ett snyggt döpt inlägg, bandet skulle handla om har även gått ner sig i något slags sunkigt elektroniskt träsk.

Den sista bra fullängdaren (ovannämnda Du & jag döden) är det bästa bandet släppte ifrån sig, så det var kanske inte så konstigt att de skulle bli sämre därefter. Men att de skulle bli så medelmåttiga var något oväntat. Jag förstår kanske idén bakom, att vilja göra något nytt. Att det slog fel var väl däremot inte oväntat.

Bäst är de som bekant när de lämnar de fullständigt inget-sägande texterna, och låter hälsa att “det går över, det går över, det går aldrig över” och samtidigt musikaliskt visar att man kan göra musik som är såväl nostalgiskt bitter och sådär glorifierat deprimerande.

På ämnet finanskrisen (ja…) så kan anmärkas att DN Kultur häromdagen hänvisade till Det stundande upproret. Boken i sig är rätt keff och typiskt fransk, men ändå. Ändå!

# 83 Du e inte unik

Glodde på Harlueqin i fredags. Jävligt bra, visserligen, men kan inte påstå att jag lyssnat särskilt mycket på bandet sen jag var sjutton. Bortsett från att spelningen var smarrig, så blev jag helt slutkörd. Fan vet att man hade bättre kondition när det var skolgympa en gång i veckan.

Men, i alla fall. Lördagens bakfylla kantades av två av livets finaste ting: The Simpsons och Mats Jonssons nya serieroman. The Simpsons är ju kul och så, men i klass med Mats är det knappast längre. Jag läste sönder Mats Jonssons andra, och hittills mest kända, seriealbum Hey Princess första gången i gymnasiet, och har fortsatt med det årligen sen dess. 20-nånting, indiepop, ångest – helvete ja!

Mats Kamp som kom ut för ett par veckor sedan är väl en ganska direkt fortsättning, med den ordinära “jag är faktiskt inte 23 och olyckligt kär längre”. Visserligen hade det väl varit tämligen pinsamt om han faktiskt låtsades vara det, men ok. Det är genomgående briljant och medryckande, med ett stadigt brinnande rättvisepatos, där Internationalen spelar en gullig biroll.

Eftersom det är en bok om att bli pappa så fokuserar den mer på tre individer, snarare än ett helt gäng, vilket gör boken mer sammanhållen. Hey Princess var som bekant mest en best of i att vara 25-eller-så – med lite samlag, lite olycklig kärlek och mycket indiepop. De avbrott som finns är mest korta små raljerande bitar om kultur. Det är kanske inte i klass med dagens kvinnliga tecknare, men till skillnad från dessa – suveräna serier, bör väl kanske sägas – så finns det mer än postmodern grinighet, och istället hederlig socialism. Kudos, som man säger.

Om något så är den mest direkta påverkan i formen av en viss förändring av musiksmaken. När jag läste Mats första gången lyssnade jag bara på punk, men när jag väl blev halvledsen snubbe och började lyssna på pop, så snodde jag ivrigt tips från hans serier. Kanske främst Pulp.

Söndagen blev istället Scream 4, och två Amerian Pie. Fulkultur deluxe. Scream 4 var i och för sig klart sevärd. Det blev lite för mycket meta-meta av det hela, och mördarna var hyfsat lätta att lista ut efter drygt halva filmen. Men annars klart värt en bakfyllesöndag. Kanske mest om man sett de tidigare filmerna. De slängde in lite standardiserad kritik av mediasamhället också. Postmodernt, deluxe. American Pie är ju… Ja. Slappt. Tvåan har dock ett helt ok soundtrack om man gillar amerikansk collegerock/punk. Blink-182, Weezer och Sum 41 bör aldrig underskattas.